Det är jättelängesen jag skrev å det har inte funnits behov helt enkelt. Idag finns det. Men det är inte som mina inlägg brukar vara - detta är ingen upplyftande läsning och jag hoppas att det inte ska bli fler såna.
Jag bestämde mig ungefär för en vecka sen att jag ska försöka börja blogga igen - men har inte kommot igång. Men idag blev det -men inte riktigt som jag hade tänkt dock så det andra - "det rätta" bloggandet kommer förhoppningsvis sen när jag fått ut detta.
Jag har ännu en gång blivit besviken på människor och deras syn på mesta. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Självklart menar jag inte alla människor men det som är värre är att jag menar människor som finns i min direkta närhet. Säkert har ni också som jag ibland haft människor i er närhet som ni har tyckt om, varit förtrolig med och som ni haft väldigt roligt med - som det sen har visat sig att de värderingar man trodde man delade - bara är ensidiga och inte gäller som du själv trodde. Då personer som du vet inte tycker om samma orättvisor, som du själv inte tycker om – vid senare tillfälle bidrar eller ännu värre skapar dessa orättvisor själv.
Jag menar att hur man än vrider och vänder sig så finns det väldigt få människor som du verkligen kan lita på å som faktiskt delar dina egna värderingar i mångt och mycket. Jag vill verkligen inte med detta säga att jag vill att alla ska tycka lika som mig, för Gud va tråkigt det skulle va - men jag vill gärna att de jag känner och vill kalla mina närmaste- mina vänner bör på ett eller annat sätt dela min syn på andra människor, och även min syn på hur en kamrat bör va.
Jag ser hur ett kallt, egoistiskt samhälle med äganderätt till åsikter, folk och rutiner växer fram. Å jag blir rädd. Jag bryts ner bit för bit när jag slås av dessa uttryck och handlingar som kanske inte är riktad mot mig personligen- men det spelar ingen roll indirekt är jag drabbad.
Vart är vi på väg när man som person kan få lida för det man har gjort för många, många år sen – utan en chans till att få visa vem man är idag?
Vart är vi på väg när man säger i ena stunden att alla måste få en andra chans, men man sen upptäcker att det gäller inte riktigt alla?
Vart är vi på väg när man med en sån egoistisk syn inte kan tillåta andras olikheter och totalt döma ut en person innan den fått ens en chans å försvara sig?
Vart är vi på väg när man utan att tänka på konskevenser, blandar in alla som inte har med saker å göra för att "få medhåll" innan det ens är en konflikt/ ett problem.
Vart är vi på väg när man utan att träffa en person- har sin klara uppfattning om denna- byggd på vad andra har sagt, andras upplevelser eller "nåt som hände för 100 år se".
Det knyter sig i min mage och tårarna rinner i detta respektlösa samhälle som jag inte trodde de jag ansåg vara mina nära var en delaktighet.
Jag förvånas över hur mina nära kan vara så osympatiska och oförstående på att en människa kan ändra sig.
Jag har blivit grymt besviken på mina nära som beter sig som om detta är jordens undergång vid varje småsak och förändring och jag ser nu med andra ögon att deras madonnagloria är alldeles solkig och trasig .
Men jag är glad för mina närmaste, de få ja kan kalla mina vänner - vi tycker inte lika i allt , vi gillar inte samma inredning, kläder, mat eller ens har samma hobbies - men dom är mina vänner.
Vi har inte samma politiska åsikt, samma musikstil, eller samma sorts inriktning i livet – men vi delar till stor del samma värderingar, samma åsikt om hur man ska vara som människa.
Vi gillar ord som Kärlek, respekt och ärlighet.
Vi umgås i den andan kärlek, respekt och ärlighet.
Ni vet vilka ni är...
Å det är då man får må bra.
Även om vi inte träffas/pratar dagligen så är det detta vi lever i å tack å lov .
Jag ber om ursäkt för jag sårar säkert nån med detta å det är egentligen inte min mening, jag vill bara få ut detta som under en period av dryga tio år - vid ett flertal tillfällen - byggts upp till ett problem jag inte orkar bära i min säck nå mer.
Så jag släpper det fri och hoppas att nån som läser detta får en tankeställare - och/eller en hjälp att klippa band själv eller att öppna sina ögon.
Det är Stor skillnad på nära och närmaste och från och med nu har gränsen blivit mer markant.
För att ytterligare markera gränsen- så får min "husgud" Thåström hjälpa mig ;)
